Kom på mig själv att kolla efter min fina kisse i datorstolen i hallen där hon alltid brukar ligga på morgonen. Hon brukar spinna till när man jag går förbi som om hon försöker säga "Hey, jag är sötast i världen, attention please". Jag brukar alltid stanna upp ett tag och klappa och krama och pussa på min lilla bebis.

Idag var stolen tom, och det tog ett tag för mig att inse att den alltid kommer vara tom, inga mer mysmorgnar med min Maja.

Jag vet att det "bara var en katt" men jag saknar henne ändå otroligt mycket, hon har alltid varit här, sen jag var fyra. Det känns otroligt overkligt att hon aldrig kommer komma tillbaka. Sen får ni tycka att det är larvigt om ni vill.

Ska försöka klara av dagen utan att tänka allt för mycket. Har bett två i klassen att inte prata om det idag för att jag tycker det är jobbigt, vill helst inte börja gråta i skolan.

Nu ska jag väl ta tag i dagen, ni får ha det så jättebra! :)